”Bonkers!”
Rapparen Dizzee Rascal, född och uppvuxen i Bow några hundra meter från Londons nya Olympiastadion, sammanfattade antagligen gårdagens OS-invigning bäst av alla.
Efter en hitkavalkad med fem decennier av brittisk popkultur klev Dizzee Rascal, halvannan timme in i öppningsceremonin, upp på scen och körde sin kanske största hit.
Bonkers är en klurigt pumpande klubbdänga någonstans mellan grime och fläskig arenahouse. Att Dizzees patenterat egensinniga rap de senaste åren blivit Storbritanniens inofficiella partynationalsång, är förstås talande för brittisk popmusiks unika förmåga att ständigt återföda sig själv. Sommaren 2012 är ”britpop” inte längre synonymt med Blur eller Oasis. De låtar som London och stora delar av nationen går bonkers till idag är just skeva klubbhits som dem Dizzee gör, födda någonstans i östra Londons tidigare slumoråden.
Därför säger Dizzee Rascals framträdande igår också någonting annat om Storbritannien, och då särskilt om London. Det är idag, i begreppets alla bemärkelser, världens mest multikulturella stad. Ingen annan plats i världen, ingen annan metropol – vare sig New York, Paris eller Tokyo – rymmer så många disparata kulturyttringar, så många etniciteter, så många uttryck.
Tydligast av allt är detta i East End, den gamla arbetarstadsdel som nu står värd för OS.
För brittiska politiker är OS den slutgiltiga symbolen för östra Londons förvandling. Den del av huvudstaden som länge betraktades som baksidan – fattig, nedgången, brottshärjad – har idag på många sätt blivit dess ansikte utåt. När London växer idag, växer staden österut. Det är här finansskyskraporna i City finns. Det är här stans eget lilla svar på Silicon Valley ligger, i den svällande it-huben runt rondellen vid Old Street. Det är hit, till de tidigare ruffa kvarteren i Hoxton och Shoreditch, som stadens nattlivscentrum har flyttat – nya barer, klubbar och krogar öppnar varje dag.
Det är framför allt här som Londons kreativa nav numera ligger. Majoriteten av alla brittiska karriärer inom konst, film, mode, musik och reklam har antagligen utgått från East End de senaste 15 åren.
Det var i slutänden detta som gårdagens OS-invigning ville förmedla: Hur London, och därmed Storbritannien, är i konstant förändring och ständigt på väg framåt – politiskt, socialt, kulturellt.
Som regissören bakom både heroindramat Trainspotting och rags to riches-blockbustern Slumdog Millionaire, hade Danny Boyle det perfekta cv:t för att förmedla budskapet.
Han inledde showen med att iscensätta ett pastorialt mini-England: hagar, häckar, 70 levande får. Men snart förändrades scenen. Industriell revolution svepte över landet (Kenneth Branagh satte tonen med en Shakespearemonolog). Därefter avverkade Boyle i snabb takt suffragettrörelsens kamp för kvinnlig rösträtt, första världskrigets vallmofält, invandringsvågorna från de forna kolonierna i Karibien och Asien – innan han till slut landade i en hyllning till den brittiska välfärdsstat som David Camerons regering nu håller på att montera ned.
NHS – National Health Service – blinkade med väldiga bokstäver från OS-arenan.
Och så gjorde Boyle som britter brukar när saker uppenbart håller på att gå åt pipan: Festade. Efter ett potpurri av popmusik som format västvärlden – Beatles och Stones via Bowie, Queen och The Specials socialrealistiska ska till synth, acid house och The Prodigy – var det alltså dags för Dizze Rascal. Rapparen blev soundtracket till ett skådespel där brittiska kids dansade, blev kära och hånglade: Killar och tjejer, tjejer och tjejer, svarta, vita, vad som helst.
Det var en fabulös föreställning, och som OS-invigning betraktat antagligen den mest progressivt politiska som någonsin gått av stapeln. London visade upp sig från sin mest frisinnade, kultur- och mångkulturvurmande sida.
Alla var nu inte nöjda. Aidan Burly, en parlamentsledamot för de konservativa som nyligen fick sparken som partisekreterare efter att han deltagit i en svensexa klädd i nazistkostym, Twitterspydde på ceremonins ”vänsterdoftande multikultiskit”.
På andra sidan den politiska skalan konstaterade någon förnöjt: ”Daily Mail vet inte vad de ska göra! Drottningen är här, allt är brittiskt MEN det här finns lesbianer, NHS-hyllningar och svarta människor.”
Det här var, med andra ord, Guardianläsarnas kväll. Det var deras brittiska huvudstad vi såg, deras bild av ett England med många skavanker men ett välmenande, liberalt bultande hjärta.
Danny Boyles show var så fenomenal att den antagligen också får oss – alltså Guardianläsarna – att glömma OS-baksida åtminstone ett par dagar. Men samtidigt som arenaspektaklet nådde sitt crescendo, och en kader cyklister i änglavinglar gjorde entré på stadion, hindrades ett hundratal (ironiskt nog) cyklande aktivister från korsa en bro i närheten av stadion i Stratford. Manifestationen var en del av en återkommande cykelkampanj, i vanliga fall rullar de fram som de vill. Men igår brottade polisen istället ner cyklisterna, rapporterar BBC, och fyllde sedan ett antal bussar med beslagtagna hojar innan de körde iväg demonstranterna till arresten.
Det finns en större ironi här. Normalt sett har ju britter som vill uttrycka sin åsikt rätt att demonstrera var de vill så länge de gör det på allmän mark, precis den typ av liberal demokratisk grundtanke som Danny Boyle hyllade i invigningsceremonin. Men gårdagens arresteringar tyder på att det under OS råder vad vissa kritiker redan varnat för – en sorts undantagstillstånd.
Inrikesminister Theresa May förklarade tidigare i vår att OS-byn var stängd för ”tält och större flaggor”, underförstått protester i stil med Occupyrörelsen.
Att idrott och politik hör ihop förnekar inte längre någon, och Danny Boyles genidrag var att han lät det genomsyra hela invigningsceremonin. Vad gårdagen uppenbarade var samtidigt att politiska ställningstaganden under OS kräver förhandssanktion. Att bara cykelmanifestera sig in i Stratford som man brukar göra, funkar inte.
Någon som har en del att säga om det här är antagligen Iain Sinclair. Han är författare, har bott i OS-kommunen Hackney i över 40 år, och har de senaste åren trätt fram som en av Londonintelligentsians starkare kritiker av sommarens olympiad. I ett reportage som publicerades i Expressen igår, gav jag mig ut på promenad genom OS-området med Iain Sinclair.
Sinclair har ingenting emot den utveckling som östra London genomgått de senaste decennierna, säger han där – staden måste förändras. Samtidigt är hans ståndpunkt klar:
”Vad jag är misstänksam emot är den förändring som är specifikt kopplad till OS. Den har nämligen inte att göra med London, utan med ett enormt, globalt väsen som är någonting helt annat. Det är McDonald’s, Coca-cola. En cirkus som kommer till stan ett par veckor innan den drar vidare.”
Medan vi jublar över den finaste invigningsceremonin i modern tid, finns det skäl att försöka hålla sådana tankar kvar i bakhuvudet.
